27 maj, 2014 Rebecca

Människoöden på en ö

Kreta är en vacker ö, så även människorna jag fick förmånen att spendera sju dagar med under en träningsresa i början på maj. Jag var med på resan som instruktör, men också som bara mig själv.  En mindre grupp individer jag aldrig träffat, människor som med sina olika bakgrunder, livsöden och personligheter fick mig att växa lite mer som person. Det är med stor värme jag kapslat in minnena och med viss tomhet känner en saknad efter våra frukostar, middagar och stunder på stranden, eller kanske när jag drillade dem i sanden. Jag hoppas att våra möten inte avslutades på ön, jag hoppas att vi möts igen. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Jag har alltid intresserats av att lyssna till andra människors livsöden. Det finns så mycket att lära sig av, så mycket att respektera. Livet är ingen lätt resa, men det innebär inte att den inte är värd sitt bagage. Nej, jag hade gärna varit utan vissa delar av mitt bagage, upplevelser som bitvis varit väldigt tunga att bära. Men. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, så när tiden varit inne har jag gjort upp med det, ett steg i taget. Gjort upp och bestämt mig för att jag utan mitt bagage inte hade varit den jag är idag. Beslut vi tar, som i just den stunden kanske inte känns särskilt märkvärdigt, har när vi ser tillbaka påverkat hela vårt väsen. Ibland på gott, ibland på ont.

Kanske var det ren tur, eller kanske inte, men det fanns en fin harmoni i gruppen. Ena stunden gåendes längs strandpromenaden pratandes med henne, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och prata om något annat med honom. Svårare var det inte. Jag slås ofta av att människor bär på mer livsavgörande händelser än vi kanske tror. Vi lever mitt i ett socialt media brus där ytligheter går före äkthet. Inte i allas fall, men många. Vi dömer lätt och tar inte reda på det som finns bakom. Det tröttar mig. Jag vet att jag dras med ibland, men vill inbilla mig att jag försöker knacka min medvetenhet på axeln ofta och ihärdigt för att inte bli en i mängden av de som matas med för mycket intryck och slutar orka tänka för egen maskin. Vi behöver inte mera ytlighet i den här världen. Vi behöver inte den ytliga egoismen som bär skygglappar. Vi har ett ansvar att faktiskt se våra medmänniskor. Se, på riktigt. Vi behöver individer, grupper, folkmassor som visar fingret åt ytligheterna och lyfter fram det genuina. Vi har alla en historia, vi är alla formade av de vägar vi tidigare vandrat. Vem vi väljer att vara beror på hur vi väljer att hantera vårt bagage, men också vilka vi har omkring oss att ta hjälp av för att lasta av bördor och sorger och ge plats åt hopp och glädje. Vad vi väljer att se hos andra beror på hur mycket engagemang vi faktiskt väljer att tillföra i samtalet med personen framför oss. Jag har ett val. Du har ett val. Vi har ett val. Val att göra gott. För oss själva och för andra.

Många skratt passerade min mun den där veckan. Påståenden fick mig att fundera och åsikter att ta ställning till. När du hamnar i en grupp med människor du inte känner, personer som inte vet vem du är, kan du välja att vara den du är för att du vågar och för att du står upp för den du är. Eller så kan du köra safe, hålla tillbaka, vänta in, anpassa dig, spela spelet. Som det där spelet som utspelar sig mellan paret som just börjat träffas. Där nästa drag kan vara avgörande för vidare flört eller förkastning. Varför måste det vara ett spel? Vad är det jag kan förlora? Om jag står för den jag är, kan jag inte förlora min heder. Så vad är det jag förlorar? Är jag inte en vinnare för att jag går in med den jag är? Om jag vill lära känna människorna runt omkring mig, behöver jag kanske vara den som visar vägen. Vara den som lägger korten på bordet, bjuda på mig själv och min historia och därigenom skapa en avväpnad stämning bland de andra.

En tanke. Oavsett pengar, status, kön, jobb,  är vi inte mer än någon annan. Så lägg det här på minnet…”To the world you may be just one person, but to one person you may be the world” (Brandi Snyder).

På en träningsresa som denna hamnade jag hela tiden i situationer där jag växlade mellan att “göra mitt jobb”, alltså instruera de som deltog på resan i alltifrån dansklasser till högintensiv- och funktionell träning, och ligga på en solsäng och snacka gojja . Ena stunden instruktör, andra stunden den privata Rebecca. När jag i efterhand reflekterar över min tid på Kreta och all tid jag spenderade med gruppen, så inser jag att linjerna mellan privat och professionell är suddiga. Det innebär inte att jag varit för privat i mitt instruerande eller för lite mig själv utanför klasserna. För mig är det ett bevis på att allt jag gör, gör jag med hjärtat. Jag är allt eller inget. Helhjärtat eller inte alls. Har jag tagit på mig ett uppdrag gör jag det fullt ut. Jag vet inget annat. Jag vill vara genuin i det jag gör och jag hoppas det är det jag förmedlar. Därför blir gränserna suddiga, för jag spelar inga spel. Om det sedan räcker till varje gång är en annan aspekt att ifrågasätta. Men om jag har lämnat ett avtryck hos dessa människor med att jag velat lära känna dem, så mycket som de önskat dela med sig av, så finner jag ro. Då har jag varit närvarande. Då har jag varit den jag vill vara.

Vem vill du vara?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

TRÄNING, DANS, MOTIVATION

Du är varmt välkommen att kontakta mig för mer information om vad jag kan erbjuda dig, er eller företaget för lösningar utifrån träning, dans och coaching/teambuilding. Vad än önskemålet är, så lovar jag att bidra med kunskap, genuinitet och en stor portion glädje!

När du kontaktar mig använder jag dina personuppgifter (namn och e-post) i enlighet med föreskrifterna för GDPR. Vill du veta mer om vad det innebär, läs här

Nyfiken på vad som är på gång?
– Nya event, kurser och resor uppdateras
löpande.
Registrera dig och få nys om nyheter först!
I enlighet med GDPR hanterar jag din e-post.