4 januari, 2018 Rebecca

Första månaden på Koh Lanta – takras, ris och djupandning

– Mamma, jag vill se den där vulkanen, säger Lilo och pekar från vägen där vi går mot en intill liggande gräsplätt omgiven av djungelvegetation.
– Du menar en varan? frågar jag med ett leende.
– Ja precis, svarar hon och tittar glatt på mig.

Det är inte bara lösspringande hundar till fria husdjur här, utan du kan även få syn på en och annan varan i närheten av husknuten. Och så ett gäng ödlor i olika storlek. Men precis så ska det vara, vi är inte på någon radhusgata i Stockholm längre. En tidig morgon kom jag minsann på vår lilla geckoödla, han var inne på toaletten och härjade runt. Tur jag kom på honom, vem vet annars vilka han hade tänkt bjuda in på fest? Men geckoödlor betyder tur, så han fick stanna.

Som alltid när vi är ute och reser så händer det lite märkliga saker. Det hör liksom till oss och kryddar våra posthistorier på ibland lite udda vis. Som när vårt innertak på tredje dagen här på Koh Lanta rasade in. Vad är oddsen? Vi bor på en jättefin resort, Oasis Yoga Bungalows, och det är inte tjejerna som äger det nu som ska hållas ansvariga, utan tidigare ägare. Allt gick bra och de ordnade allt för oss på bästa sätt och allt är frid och fröjd, även i den bungalowen (alla andra är också ok). Men förstå förvåningen när vi hör ett lätt brak och sedan ett till, mer rejält, och där ligger sedan innertaket spritt över handfat, toalett och duschgolv. Så var då vår long stay igång på riktigt.

Det har gått drygt en månad sedan vi kom hit och det känns både som oceaner av tid och samtidigt har dagar och timmar passerat fort. Att vara och sedan göra. Att våga vara stilla och våga gå. Att omfamna nuet och inte ta något för givet.

För några år sedan var jag långt ifrån en ”yoggi”, även om mitt inre pockade på att det kunde vara något jag behövde. Nu har jag lovat mig själv att aldrig sluta yoga. Yogar nästan varje dag här på Oasis yoga – att säga att Farra och Kate som håller klasserna är magiska, är näst intill en underdrift. De pratar om ”gratitude – tacksamhet” och det kunde inte falla sig bättre mot mitt hjärta. Det är som att cirkeln sluts här nere, bit för bit. Jag är på två resor, en med min älskade familj, och en med mig själv.

Tjejerna skuttar glatt till skolan varje dag, eller drar på hjälmarna och åker vespa med farsan Baloo. Jag är så harig så jag har inte fattat tag i styret själv än. Jag är fullt nöjd med att sitta bak och känna vinden i håret (läs: hålla nere hjälmen som av vinden vill åka bakåt och halvt strypa mig). För en del av er som är närmast oss, så vet ni att skolan och Neah har varit en otydlig ekvation med sällan rätt svar. Miljö, lärare och fel umgänge har bidragit till att Neah blivit någon vi inte längre känt igen bitvis. Det om något gör ont i ett mammahjärta. Vi har slitit hemma med att lyssna, prata och förklara. Vi har försökt hjälpa henne så mycket vi har förmått att förstå hennes del, ansvar för det som sägs och görs men också hennes rätt till förstålse. Så när Neah en kväll efter att ha varit hemma ett par dagar (jorå, vi har hunnit med feber, hosta, läkare och hostmedicin på båda), sträcker upp armarna i luften och skriker ”yes” som svar på att hon ska få gå i skolan dagen efter – då kom en lyckotår eller två. Hon säger dessutom att hon tycker om Carina, hennes lärare. Det har jag inte hört henne säga sedan hon började ettan. Den här resan bidrar till så mycket.

Matmässigt så är det ju uppenbarligen mycket thaimat. Jonas har väl provat av en hel del av thaimenyn, jag gör lite stickprov. Lilo växlar gärna thaimat med Pasta Carbonara och Neah kör Stekt ris med kyckling rakt igenom. Variation gäller snarare restaurangerna för hennes del. Det finns många härliga smaksensationer här och maten är alltid vällagad. Härom kvällen hämtade vi käk från “hålet i väggen” och tog med oss ner på stranden. Varför betala dubbelt för samma goda mat på en strandrestaurang när du kan ta med dig bästa maten och slå dig ner direkt i sanden istället? Äta mat på en enorm strand med solnedgången rakt framför dig, kan få det enklaste riskornet att smaka himmelskt. Sen ska det väl inte stickas under stol med att en hemmagjord bananpannkaka eller lite hummus är trevligt att bryta av med då och då.

Jo just, en lördag skulle vi åka till ett vattenland med en annan familj. Vi fick låna en tuk-tuk av vår fina trädgårdsmästare och allt-i-allo här på Oasis. Vi hinner inte mer än rulla ut från resorten och närma oss den stora vägen, punka. I´m just sayin´. Tur vi inte var halvvägs iväg mot vattenlandet, där är det rätt öde med trafik. Då hade scenariot kanske varit att putta den där tuk-tuken över puckeln på bron. Ibland är ödet på ens sida. J

Myggkriget ska jag inte ens gå in på – men låt mig säga att de säljer orangea burkar som klassas som redigt bekämpningsmedel på 7eleven och apoteken. Endera måste de ha monstermygg här eller så gillar thaiarna att låta turister förgifta sig själva och luften. Vi tänker inte införskaffa någon, men får väl en och annan smyg dos av andra förbipasserande turister. Var än du går luktar det citronella, lavendel etc. Att ta på sig parfym om du redan är omtyckt av myggen är som att smeta in sig med honung intill ett getingbo. Jag kör med kokosolja på benen och spetsar det med en myggspray som har mindre bekämpningsmedel. Vi kanske bara är lite självlysande när vi åker hem.

Allt ovan är ju bara ett litet axplock ur vad alla dagar har innehållit. Det är en annorlunda och angenäm vardag, som också innehåller sina utmaningar precis som hemma. Vi bor i ett rum på 25 kvm med toalett/dusch och vi har ett härligt utekök (som ibland gästas av flygfän och kanske en larv på utflykt). Det handlar inte om var du är eller hur du bor, det beror på vad du gör med det du har. Anpassning och acceptans gör det i min mening lättare att känna glädje för det jag har just nu. Kanske är jag inte alltid där jag vill vara, men för att komma dit jag vill behöver jag ta varje steg på vägen. Ibland mindre bekväma steg än andra. Att våga stå kvar, undersöka, släppa taget och ta emot…

Det kommer mycket insikter och tankar när sinnet får vara i stillhet, vilket det hinner vara här.  Jag försöker släppa taget och mjukna inifrån och ut. Jag vet att jag kan lita på mig själv, att jag klarar det jag tar mig an osv. Jag behöver också inse att jag är mitt största hinder om jag inte är min egen bästa vän.

Vi är aldrig starkare än vår svagaste länk, fysiskt som psykiskt. Den fysiska kanske kan vara lätt att finna ut, men det som händer på insidan kan vara kryptiskt.
Det är lätt att ta första lagret av löken och studera det som är just där under. Vad händer om du skalar den lager för lager? När du tillåtet det omedvetna att bli medvetet? För i oss alla finns svaren, om vi lyssnar. Och ibland behöver vi släppa taget om fler lager än ett och söka svaren längre in.

KRAM<3

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

TRÄNING, DANS, MOTIVATION

Du är varmt välkommen att kontakta mig för mer information om vad jag kan erbjuda dig, er eller företaget för lösningar utifrån träning, dans och coaching/teambuilding. Vad än önskemålet är, så lovar jag att bidra med kunskap, genuinitet och en stor portion glädje!

När du kontaktar mig använder jag dina personuppgifter (namn och e-post) i enlighet med föreskrifterna för GDPR. Vill du veta mer om vad det innebär, läs här

Nyfiken på vad som är på gång?
– Nya event, kurser och resor uppdateras
löpande.
Registrera dig och få nys om nyheter först!
I enlighet med GDPR hanterar jag din e-post.